LÄS
När jag var liten hörde jag vitsen om tomaterna. Den öppnade en helt ny värld för mig. Det var en sån ball historia- rolig, drastisk o hemsk på samma gång.Två tomater gick på en väg. bara det är ju rolig, liksom tänker er två tomater som traskar där med sina små spinkiga ben. Jag ser också framför mig näsa och mun på tomaterna. Och så kom bilden -wrooom- alltid en lastbil med flak, vit ser jag den som.
Lastbilen mosade ena tomaten och fortsatte likgiltigt ut ur historien utan att stanna. Den var bara en stor, obeveklig mmakt som råkade passera och utan att tänka på det eller bry sig krossa det som kom i dess väg.
Den andra tomatens replik till sin överkörda kompis är förskräcklig , sann och underbart humoristisktt:
"Kom ketchup så går vi"
först kan man uppfatta det som rå och hjärtlös. HALLÅ? kompistomaten är ju söndermosad. Hur kan man säga något så elakt till någon som blivit totalkrossad?
Men om man tänker lite mer på det så överger in den oskadade tomaten sin kompis, trots olyckan. Han vänder sig om och erkänner det som hänt, accepterar det som måste accepteras, och använder humorn som ett sätt att gå vidare.
Och det är ju inte bara han själv, den oskadde, som går vidare. Han uppmanar också sin tomatkompis att resa sig upp och fortsätta.
Inte längre som tomat- den överkörda tomaten är alltför mosad, alltför förändrad för att någonsin kallas tomat igen- utan som något annat som också är okej att vara: Ketchup!
kom ketchup så går vi!
Bli inte kvar här, res dig upp och gå! Du är inte den du förut var, det kan du aldrig mer bli. Livet har farit fram med dig, och livet är en vit lastbil som passerade i all sin makt och vrede o mosade sönder dig o samman, men du finns fortfarande, du andas ännu. Jag står här och väntar medan du hämtar andan, så går vi vidare tsms.
Så slutar den första roliga historia som ja kommer ihåg.
Kom ketchup, så går vi!
